Dagarna går fort men veckorna sakta. Kan inte fatta att det endast har gått 2 veckor, det känns som en evighet utan dig för det va du som gjorde det värt att se framåt. Telefonen är skrämmande tyst, har man inga vänner längre? Jag försöker höra av mig till folk med jämna mellanrum, men jag tror jag ska sluta med det nu för min telefon har varit näst intill knäppt tyst i över en vecka (sedan mina pengar tog slut). I och för sig har det ju också sina fördelar, då kan jag ju bara sticka från stan när jag känner för det efter studenten utan dåligt samvete. Och jag har klarat mig själv hela mitt liv, så jag gör det nu också.

 Jag blir bitter, jag erkänner. Jag undrar vart ärligheten har tagit vägen, man kan vara ärlig utan att såra. Folk som kommer med undanflykter, ni blir genomskådade till slut. Jag blir hellre ensam för min ärlighet än för mina lögner, jag vet i alla fall vilka som tycker om mig för den jag är. Jag vill inte umgås med folk som inte tycker om mig för den jag är, så det passar mig perfekt.

 Inget ont som inte har något gott med sig, man lär sig någonting av alla misstag.