Hej!

Dagen har sett ut som så att jag klev upp i morse, duschade och åkte till aveny.. förberedde en massa för imorgon, gjorde världens tabbe med en så enkel sak som pannkaksmet :S hur lyckas man?! men nu är det faktiskt så att jag gjorde som timo sa, så det är inte mitt fel att jag förstörde vispen :P tur att dom bara säger att det är sånt som händer :P sedan så fick jag hjälpa till med att lägga tallrikar gröpa ur en jävla massa bakpotatisar.. höll på att svimma halva dan för jag fick aldrig nå snus, när maria äntligen gick och köpte så va hon tvungen att åka bort på parken.. efter eftermiddagsrasten fick jag den ÄNTLIGEN! :P jobbade hela eftermiddan med affe, kul snubbe :) pappa kom och hämtade mig efter jobbet och vi fixade äntligen passet.. det va på tiden! åkte hem, käkade middag och gjorde mig klar och drog på teater.. eller en fars va det, den va ganska rolig :) men min rygg sa ifrån dom hemska sätena på slutet! och jag vart asförbannad på alla kärringjävlar som skulle tränga sig före när vi skulle ut! 20 jävla minuter tog det att komma fram och få sin jacka! åkte hem och satte mig här.. känns som om jag behöver sova nu.. kliver upp kvart i 7 varje morgon, och det är inte jag van vid!

Alla tankar strömmar genom min hjärna, när ska detta ta slut? jag grubblar och grubblar och kommer aldrig fram till något vettigt! alla tankar far runt som i en virvelvind och gör mig förvirrad.. de tröslösa dagarna är förbi, jag som aldrig trodde detta skulle drabba mig, nu är jag djupare i det än jag trodde va möjligt! att ta livet med en klackspark och va nöjd med det som va är inte längre min verklighet, det som en gång va så lätt är nu svårare än att överleva döden! mitt sinne är nu lika svart som omgivningen som trycker mot mitt fönster. här inne finns ljus och värme, men endå känns det som om jag irrar omkring, naken och blottad i en värld, lika svart och dimmig som höstvädret utanför.. förut så känndes det som om framtiden låg för mina fötter och alla dagar var en ny möjlighet till lärdom och lycka, nu är det lättare att blicka bakåt och sakna det som en gång varit.. det som en gång va så bra, men som gick så fel.. vem är det som gör fel? är det jag som har gjort alla fel och själv lett mig dit jag är idag, eller finns det dom som hjälpt mig så väl med det? jag längtar efter det som ger mig värme och lugn, och den lycka jag tappat.. den ligger nog inte allt för långt ifrån mig, men varför vill den bara inte komma tillbaka till mig? jag hoppas jag orkar hålla ut till den dagen den återvänder.. jag ger aldrig upp, men snälla, ge mig orken tillbaka att orka förtsätta kämpa lika hårt som tidigare och inte mina halvhjärtliga försök som jag gör idag...

Livet är som en dans på glas, inte på rosor som ordspråket säget.. för går du på rosor får du alltid taggar i fötterna.. glaset håller ända tills du dansar för häftigt, då spricker glaset och du får fötterna fulla med glas-skärvor..

Love/DeniseN